Nu säger vi stopp

Svensk fotboll har problem. Den misshandlas av enskilda individers illdåd, svartmålas av opportunistisk media, bestraffas kollektivt av förbundet och åtstramas av populistiska politiker. Att media fördömer läktarvåld är positivt. Men en oproportionerlig uppmärksamhet i media i kombination med en helt ny inställning till när en match bör avbrytas slungar oss allt snabbare in i en utveckling vi inte kan stoppa. Vi får inte låta en orimlig medial exponering beskriva sällsynta läktarincidenter som om dessa vore ett präglande inslag i svensk fotboll.

I Sverige har vi ingen riktig sportsligt produkt att stoltsera med. Allsvenskan är rankad som 28e bästa liga enligt FIFA. Trots detta har Sverige, sett till den sportsliga standarden, en unikt passionerad och engagerad fotbollspublik. Denna publik går inte att bytas ut och måste värnas om.

Den helomvändning som svensk mediarapportering tagit håller på att få ofattbara konsekvenser. Exemplen på hur snedvriden rapporteringen är, är många. Man förmedlar dels en bild av att läktarvåldet eskalerar och dels en bild av att ingen arbetar med att stävja kriminaliteten på läktaren. Bilden är felaktig. Supportersverige har sett otaliga mardrömsscener under 30 år och trots att läktarkulturen vuxit sig mångdubbelt större i Sverige över denna period – har antalet incidenter minskat kraftigt. Lösningen på problemet har legat i en attitydförändring hos supportrarna, och arbetet fortsätter.

En oproportionerlig häxjakt

Hetsen i mediarapporteringen har tagit sådana proportioner att det senaste årets debattklimat saknar motstycke i svensk idrotts historia, trots den positiva trenden vad gäller idrottsrelaterat våld – och konsekvenserna låter sig inte väntas på: Ur atmosfären som skräckrapporterna i kvällspressen har skapat, föds nu en strid ström av missriktade försök att ”lösa” det problem som helt plötsligt är viktigare än någonting annat i svensk politik. Rättssäkerheten ska kompromissas med, den personliga integriteten ska hotas, ståplatser ska ta bort eller reduceras, tifon ska förbjudas, åldersgräns på arenan ska införas. Förslagen når inga gränser. Alla dessa ”lösningar”, på problem som för det första verkligen inte tar de proportioner media framhäver men framförallt redan har uppenbara och väldigt enkla lösningar. Man pratar om anmälningsplikt och personliga biljetter efter att en 18-åring tagit sig in på planen och knuffat en målvakt – istället för att konstatera att man i framtiden skulle upprätta ett stängsel framför MFF-klacken och således lösa problemet på en gång.

Politiker, SvFF och SEF. Alla har låtit den nya mediarapporteringen genomsyra sitt förhållningssätt. Djurgården IF fick böta inför SvFF’s disciplinnämnd efter att publiken sjungit nidramsor mot domaren. Socialdemokraterna lade fram ett förslag till lagändring där man förordade anmälningsplikt mot supportrar som exempelvis antänt en bengalisk eld. Förslaget som innebar att Riksdagen ger Regeringen i uppdrag att ta fram en lag om anmälningsplikt nådde bifall. Det faktum att man förordar en rörelsefrihetskränkande lag som är tänkt att appliceras utan rättegång, när Allsvenskan förra året lockade 1.300.000 åskådare och blott hade 29 sambundna polisanmälningar, är ett starkt bevis på hur media har förmedlat en felaktig bild av situationen på svenska arenor samt att en politisk korrekthet har kommit att prägla debatten.

Den snedvridna debatten leder mot en pyrrhusseger

Svensk fotboll överlever inte de konsekvenser som det nya debattklimatet medför. Reducerad eller borttagen ståplats, förbud mot nidramsor, personliga biljetter, anmälningsplikt, förbud mot tifo, åldergränser på läktaren. Alla är dem exempel på förslag som nästa år förmodligen blir verklighet om inte media riktar om sin rapportering – och visst är det sannolikt att problemen kommer att försvinna, men till vilket pris?

Svensk fotboll behöver sina klackar för att locka sin passionerade sittplatspublik. Svensk fotboll behöver angripa huliganproblem på ett sunt och riktigt sätt, det vill säga genom den attitydförändring som redan har skett och fortsätter att utvecklas. Inkastade föremål är till exempel en företeelse som under 80- och 90-talet var ett jätteproblem men som nu anses vara väldigt fult och således nästan aldrig förekommer – och det blir bättre för varje år som går! Svensk fotboll behöver en sansad och professionell utformning av arbetet som ska stoppa huliganer från att beträda gräsmattan eller från att slåss på läktaren. Ett arbete som ska innehålla staket, ordningsvakter samt andra rationella och seriösa lösningar.

Svensk fotboll behöver genast ett vuxet och riktigt sätt att rapportera om och bemöta de problem som faktiskt finns. Vi har alla samma mål, det vill säga idrottsarrangemang utan våld på arenorna. Men den utformning av arbetet som håller på att utvecklas ur de senaste månadernas mediala hets kommer att döda svensk publikfotboll.
Svensk fotboll behöver en positiv läktarkultur!

Nu säger vi stopp.

Senaste debatt-artiklar

Sagt om

Läktardebatten och diskussionerna om supporterkulturen är inte alltid hälsosam. Jag har framfört kritiska synpunkter på hur vi diskuterar det som sker. Hur snedvriden debatten ofta blir, hur den får drag av moralpanik.
-Henrik Rydström, Kalmar FF

Den enda sanningen man får ut av den här undersökningen är att de som upplever att det är farligt på fotbollsmatcher – inte går på fotboll och har fått den bilden av media.
-John Holmström, Svenska fans, om TV4/Novus rapport gällande fotbollsvåld

Rekommenderade artiklar

[Inga blogginlägg att visa ... publicera här]